VARFÖR ÄR INTE ILSKA OKEJ HÄR?
Älskar det denna tjej har skrivit i sin blogg, det är så sant så sant. Vi kan inte hantera vår ilska många gånger på ett kontrollerat sätt. Det är kroppens naturliga reaktion på något negativt och eftersom vi inte är uppfostrade att hantera ilska kan vi heller inte hantera att någon är arg och hur man försöker lugna den personen. I Sverige går vi ofta ut mot den personen och gör motsatsen av vad man ska, nämligen kritiserar, nedvärderar, gör narr av, skämtar om, snackar om. Istället bör man sätta sig ner med personen ifråga och lugna den med ex. en kram, eller visa att man finns där helt enkelt. Alla behöver stöd, och alla behöver inte en psykolog för att komma tillbaka till livet :-)
FYSISKA SJUKDOMAR BLIR PSYKISKA
Infektioner, svampangrepp, mögelangrepp, stressymptom, hormonrubbningar, och sist men inte minst ALLERGIER, och andra fysiska skador tar på hjärnan och många gånger tror jag vi finner svaren till våra beteenden i våra fysiska åkommor.
Jag tycker Sverige har psyknojja. Om man ser en person som är annorlunda än gemene man, då är denne helt plötsligt psykiskt sjuk! Helt galet och helt fel. Man ser det man vill se, helt enkelt. Vi måste sluta med detta psykologsnack, det håller inte i längden.
EN TJEJS TANKAR - KANONBRA SKRIVET!
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
"För någon dag sedan var jag så urförbannad att det kändes som att hela kroppen skulle sprängas om jag inte fick skrika till någon. Det svåra var bara att jag inte var arg på någon speciell utan på allt och alla och duktig som jag är så insåg jag att jag då inte kunde ta ut det på någon lam stackare. Men det var verkligen så. Det enda jag längtade efter var att skrika som besatt till någon och sedan falla in i C's famn och gråta mig utmattad.
Detta fick mig att fundera på varför vi ser ilska som något fult, som något vi måste kunna hantera oavsett vad. Ilska är en naturlig känsla och ingen säger något om att vi ska kunna hantera glädjen och inte skratta för högt och hjärtligt. Men med ilska blir det så. Ilska är fult, ilska är tabu, ilska är dåligt.
Tittar jag på en bebis eller ett småbarn så visar de tydligt sin ilska. De skriker, de fäktar med armarna, småbarn kan slåss eller bitas, det smälls i dörrar - de ger uttryck för sin känsla och den varar inte speciellt länge tack vare detta. Varför skulle det då vara så onaturligt för mig som vuxen att visa den, att leva ut min känsla? Okej, jag kan inte slåss eller bitas, men nog ska gudarna veta att jag kan skrika och bete mig som en bebis i största allmänhet....
... det är bara det att jag aldrig gör det. För jag vet ju, tyvärr, bättre. Att stänga inne känslor är inte bra och jag blir mer och mer rädd för den där explosionen som kommer att komma förr eller senare"
Källa: http://blogg.aftonbladet.se/3225/2009/11/varfor-ar-inte-ilska-okej
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
SAKKUNNIGS ÅSIKT
Litet utdrag ifrån en hemsida av en sakkunning, som jag verkligen håller med om, här får vi det igen, det naturliga som måste ur oss, ur kroppen, innan det blir depression av det, eller en explosion. Man kallar det nog ADHD idag, fast det egentligen handlar om att man blivit orättvist behandlad som barn eller i vuxen ålder och därmed blivit lärd att stänga in känslorna -till slut brister det, eller man åker på en depression. Man måste få vara arg tills kroppens signaler säger att man fått ur sig detta. Kolla bara på små barn, de reagerar lika, en del bits, en del spottar eller skriker. Varför gör vi då det från barnsben om det är en psykiskt betingad åkomma? Föds många barn med en psykisk åkomma?
"Det är bra att bli arg om någon är elak mot dig, utnyttjar dig, om någon fuskar eller hoppar på dig. Det är en sund reaktion, säger han. Det som inte är friskt är att ignorera en oroande situation och dina känslor. Det kan leda till depression och ångest"
Källa: http://www.sund.nu"
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
ORÄTTVISA SKAPAR ILSKA - EN NORMAL REAKTION
Nu tycker jag det är dags att realisera, att orättvisa (d v s saker som inte är som det brukar normalt sett), mobbning och andra liknande saker skapar ilska hos den som är stark i sig själv och kan svara för sig. Ilska är ingen sjukdom utan baseras på hur en person blivit behandlad i livet. Ingen kliver upp och skriker av sig själv utan att nåt hänt. Det retar däremot den som försöker att trycka ner denne starke person om man inte reagerar på trakasserierna. Bästa sättet är att verkligen vara lycklig och ignorera såna personer....om man kan. :-) Ju längre tiden går, desto mera desperat blir den som försöker att trakassera, och kommer med tiden att göra bort sig själv.
Hur mycket sjukdomar av psykologisk art har vi i utlandet? T ex Italien, Spanien och Grekland för att nämna några. Nästan obefintliga. Men där agerar man ut sin ilska genom skrik eller annat. Man stressar inte, man tar siesta på dagen och vilar kroppen. Man äter nyttigt.
Här i Sverige är det förbjudet att inte kontrollera sig, man får inte bete sig.. vi stressar för att ligga på topp, vi äter osunt, vi lastar av oss på kompisar men när det kommer till kritan och vi får chansen att säga vårt t e x i ett möte med chefen så är vi fega och vågar inte säga som det är. Säger man som det är och uttrycker sin besvikelse offentligt blir man ratad som en idiot eller "vem-är-nu-den-här-osmarta-personen" stämpeln. Alltså, snacka om dubbelmoral. Vi har ju demokrati och i vissa allvarligare fall ser man ju att det går prestige i saken att bevisa psykisk sjukdom hos vissa, som egentligen inte finns....
/Sivan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar