DAGENS KLOTTER 18 - Människovärde?

Klockan är 05:00 på morgonen och jag sitter och retar upp mig på mitt tangentbord. Knapparna är annorlunda än på en vanlig dator och man skriver hela tiden fel. Jag skriver snabbt och ofta blir det fel här...grrrr....:-)

Men iallafall, jag tycker att detta med hur barnen och jag blir behandlade är helt makalöst. Jag kan inte sova av den orsaken i natt. Jag sitter och tänker på att jag nu har min ena dotter evakuerad ur bostaden, upp till min mamma, för att infektionerna skall avta. Vi orkar inte med det här längre eftersom man tydligen inte vill erkänna inom sjukvården att åtminstone jag är sjuk. Våra kroppar orkar inte mera.

Vi får ingen hjälp hos kommunen med att ta hunden till veterinär, jag har inte råd själv, och det återstår ungefär hälften av pengarna. Detta trots att jag fått rekommendationer av försäkringsbolag med flera att kontakta sociala. Vad väntar man på? Att jag skall insjukna totalt så man kan ta flickorna ifrån mig?

Jag har försökt sälja ägodelar

Jag har försökt ordna en donation

Jag har försökt få anstånd med andra räkningar som till och med utlänningar får anstånd med... men..

nej...

Detta måste alltså betyda att vi måste leva kvar med hunden, vara sjuka, barnen missar skolan, jag kommer aldrig tillbaka till livet igen, hunden får lida i långa loppet. Jag kan faktiskt inte tolka det på annat sätt.

Hunden har blivit smittad av antingen svampinfektion, virus och/eller metallförgiftning. Till detta har han allergi mot viss mat så han har blivit smal. Han har inte träffat en annan hund sedan 2005....så då kommer sjukdomarna ifrån mig, min mamma, eller barnen, eftersom han var frisk 2005. Han kliar sig, resterna drar vi i oss i lungorna och jag har redan stora problem att andas, periodvis. Lever jag i ett U-land? Vill man att jag skall dö och att barnen skall missa en hel tonårs period utan att leva som andra barn och ha en normal mamma? Ha en mamma att vara stolt över och älska. Har man tänkt på hur barnen upplever detta med att ha en sjuk mamma? Jag är säkert också metallförgiftad, garanterat. Kan inte dricka vattnet här, mår illa på en gång det kommer i magen.

Varför får jag aldrig visa vem jag egentligen är utan alltid måste bråka med myndigheter om allt, allt, allt. Hela tiden skapas det hot för familjen om indragen inkomst, bostäder där vi måste flytta ut och in med mera. Skyhöga räkningar som kommer plötsligt fast man tidigare kanske ringt mindre eller haft mycket mindre, alltid måste man hålla på med något bara för att överleva.... Vi har inget liv. Jag slavar för min sjukersättning med att alltid arbeta som "kontorist". Det är alltid något problem med saker som är kring oss. Alltid fel på saker.

Vilka är Ni svenskar egentligen, jag sällar mig inte till den skalan längre i era ögon. Jag skäms verkligen och folk måste undra vad ni håller på med egentligen.....

KORT OM MIN HISTORIA
I slutet av 90-talet pluggade jag mig till MVG i många ämnen, jag vart dock rekommenderad att sjukskriva mig av kommunen då min dotter råkade ut för en sak, jag vart sjukskriven, fick sedan sjukersättning fast jag inte ville, vart sjukare och sjukare och ingen hjälp hittills alls mer än blodprover och någon röntgen....

Snart är jag väl hos kronofogden, utan mina barn, och sedan i graven. Blir det bra Östersund? Är Ni nöjda då, eller ska jag krypa ännu längre ner? Vill ni se mig ligga på gatan utan kläder så att jag kan "hålla käft"?


Så här känner jag, jag har inget värde som människa längre i Sverige och jag tänker inte söka mera hjälp (har nekats under hela sommaren   2009) inom det mentala just nu, eftersom jag inte anser mig ha behov av det, utan det är mera utefter vad vissa andra tror och vill.


Jag och mina barn är inte Era försöks djur och inte era hundar heller. Som människa har man ett värde, eller hur?

/Sivan